Förlossningsberättelsen eller "äh! Den där yogar du ut Jenny"

...eller den bästa fastlagstisdagen EVER!

Det rekommenderas att skriva ner sin förlossningsberättelse för man har en förmåga att glömma efter en tid. Eftersom det här är den enda dagbok jag har så får ni också ta del av den. Det är ju inte lätt att ha rätt uppfattning om vad som hände, så det här är hur jag uppfattat det genom mina egna minnen och vad barnmorskan berättade efteråt.

Förväntningar
Jag hade inte målat upp nån klar bild över hur förlossningen skulle se ut. Varför skulle jag när jag ändå inte visste hur det skulle gå. Jag hoppades bara på att det skulle gå snabbt och enligt skolboken. Typ.
Jag blev lite nervös mot slutet, men under största delen av graviditeten var jag cool. Sen de sista dagarna var jag bara så trött på att vara gravid så brydde mig inte alls vilken sorts förlossning jag skulle få. Varje sekund letade jag efter tecken att förlossningen skulle gå igång.

Vattnet!
Det blev ingen dramatisk hollywood- vattenavgång för mig. Jag stod i badrummet på måndagmorgon och hostade (jag var ordentligt förkyld) och kände att fostervatten sipprade ut samtidigt. Jag visste inte att det var fostervatten utan tänkte att "fan, nu har jag ingen kontroll på urinblåsan längre". När det sen kom ännu mera när jag nös till lite senare började jag ana att det var något på gång. Jag avvaktade och sen var det lugnt. Jag var förvirrad, men konstaterade att jag dagen före också hostat utan problem så något har ändrat! Jag ringde till sist till BB och de bad mig komma in och få det bekräftat att det var fostervatten. Nu hade jag också känningar av sammandragningar. Klockan 15 körde vi in och de tog en CTG-kurva för att se att bebisen mådde bra och bekräftade samtidigt att det var fostervatten. Sen fick vi åka hem, men barnmorskan trodde nog att vi skulle komma tillbaka ganska snart. Om vi inte kom in till kvällen skulle vi komma tillbaka på morgonen klockan 8.


Hemma igen en sväng!
Kim åkte iväg och höll träning för vår taekwondoklubb. En stund efter att han åkt började mina sammandragningar öka. Jag satt och klockade varje sammandragning och packade om BB-väskan. När det var 4-5 minuter mellan sammandragningarna ringde jag till BB igen och frågade vad de tyckte. De sa att vi så småningom kunde komma in. Jag ringde Kim och sa att han fick komma hem. Det börjar vara dags. Iih! Spännande!

Jag tog en sista magbild. 

Inskrivning
När vi kom till BB blev vi omhändertagna av en barnmorska jag träffat på sista rådgivningsbesöket. Hon gillade jag verkligen så jag var så glad att vi var i hennes händer. Vi hade fått vårt rum redan tidigare på dagen så jag fick lägga mig ner på sängen och det togs ny CTG-kurva. BM ville inte kolla om jag börjat öppna mig eftersom det fanns en infektionsrisk när vattnet gått, så vi visste inget om det.
Under den här delen av kvällen minns jag inte riktigt vad som hände annat än att jag hade vetekudde på magen för att försöka få det behagligare. Sammandragningarna blev värre och jag bad om lustgas.

In i förlossningssalen och resan mot 10 cm.
Jag hade inte tänkt mig nån prestigefylld naturlig förlossning. Duka fram smärtlindringsbuffen var min melodi.
Lustgasen hjälpte lite.. Tror jag. Nån berusning av något slag kände jag inte (tyvärr). Jag var glad att vi haft andningskurser på förberedelsekursen för jag tyckte andningstekniken funkade bra. Det gjorde ont nu och det var mitt i natten. Jag kunde ändå somna till mellan sammandragningarna, vilket jag tror hjälpte mig mycket. Klockan tre på natten var jag fyra cm öppen och då sattes epiduralen in. Det var underbart! Allt det onda i magen försvann och när sammandragningarna kom så kände jag istället ett stort tryck i underlivet. Trycket var hårt så jag andades frenetiskt ändå, men sålänge det inte gjorde ont var jag nöjd. Epiduralen gjorde att det pittrade lite skönt i kroppen. Jag tyckte det påminnde om när man haft hög feber och den håller på lägger sig. Jag låg och halvsov och kämpade om vart annat.
Klockan fem var jag sex cm öppen. Jag hade kört 1 cm i timmen och jag blev väldigt trött när vi räknade att det är fyra timmar kvar om vi fortsätter i den här takten. Det blev inte så. Kommande timmen var jobbig med täta sammandragningar och klockan sex var jag helt öppen.10 cm! Jag var så nöjd!

Skämtade till det lite mellan sammandragningarna. Det här är en låtsas-flåsbild.

Kämpa Jenny!

Väntan på krystning
Den här tjejen i magen har gått sin egen väg under graviditeten, så varför ändra sig nu? Hon var inte tillräckligt lågt ner för att jag skulle kunna krysta ut henne. Nu väntade ca 3 timmar med att försöka stå i olika positioner för att få ner henne lite. Sammandragningarna var i början få, sen bad jag om lustgas. Jag drack (var jättetorr i munnen efter allt flås) och försökte gå på toa.
Här är minnet lite dåligt. Jag minns att jag stod på knä och lutade mig mot den upphöjda sängen och kramade Kims hand.


Finalen
Det visade sig att babyn skulle komma med pannbjudning. I vanliga fall ska babysar komma ut med smalaste delen av huvudet först (bakhuvudet) och med ögonen neråt. Den här jag hade på gång ville tvärtom. Pannan först ( bredaste delen av huvudet thank you very much ) och ögonen uppåt (dessutom låg hon lite snett med huvudet). Hjärtljuden avslöjade att hon hade det lite kämpigt och läkaren tog två mjölksyretest med nån tid emellan. När det andra tester visade lite höga mjölksyrenivåer bestämde de att vi skulle använda sugklocka.
Här var mina krystningsvärkar på gång. Tyckte de var intressanta eftersom de verkligen sparkade igång en krystningsreflex hos mig och jag kunde bara följa med. Det gjorde ont, men ännu helt hanterbart. Jag fick veta att bebisen hade tjockt mörkt hår. Det var roligt för jag hade hela tiden varit säker på att det var så hen skulle se ut.

Det första under hela tiden hittills som tog försatansjävlaont var när de skulle mecka in sugklockan. Herregud! Jag tyckte jag skrek som en stucken gris, men enligt barnmorskan efteråt var det inte så farligt. Hon borde väl veta. Efter sugklockan berättar de också att de ska lägga in en kateter och tömma blåsan. Jag var ju lätt livrädd nu och jag har alltid tyckt kateter låter hemskt. Till min lättnad kändes det knappt. I och för sig så krävdes väl en hel del för att jämföras med sugklockan.
Sugklockan användes för att försöka styra bebisen rätt eftersom hon låg lite konstigt, jag fick sköta utkrystningen själv. Vad jag fick veta senare var att de gett mig något som skulle skynda på krystvärkarna med tanke på mjölksyretestet. Så när sugklockan var på plats gick det undan.
När de sista krystningarna var igång började det göra jätteont och nu började jag bli rädd för krystningarna. Jag sa till mig själv högt "var modig nu Jenny" och tillsammans med barnmorskornas coachning och vägledning skrek-krystade jag till sist ut henne.
Plötsligt låg hon där på magen. Jag minns att det kändes  overkligt att känna hennes kropp på magen. Hon hade ett blått horn i pannan av sugklockan så hon såg lite lustig ut. När hon slutat skrika låg hon på min mage och tittade på mig med stora ögon. Det var kärlek vid första ögonkastet. Prick klockan 10 kom hon ut.
Efter en stund la vi henne till bröstet och sen somnade jag en stund tror jag. Jag låg kvar en lång stund eftersom jag behövdes sys en del. Under tiden blev fröken vägd och man mätte henne: 3285 gram och 50,5 cm lång.
Jag antar man lever i ett endorfinrus efteråt. Jag tog en dusch och sen skjutsades jag in i vårt rum där jag och Kim åt en ordentlig lunch och fastlagsbulle medan vi såg på underverket som sov. Helt underbar känsla!

Lilla enhörningen. Svullnaden från sugklockan lade sig redan efter en dag. Blånaden var kvar en liten stund till.

5 dagar efteråt när vi var på andra kontrollen hos barnläkaren och han frågade hur förlossningen var så slutade det hela med att jag störtgrät i hans famn och fick fram: "Den var HÄÄÄRLIGT buuääähäähää".
Jag grät förstås pga hormoner och den omtalade babys bluesen . På barnläkarens följdkommentar om att han aldrg hört en sådan beskrivning tidigare så sa grät jag vidare "jag fick ju HENNE buuäähääähää". Så tycker jag fortfarande.
Vad däremot inte var härligt var återhämtningen efteråt. Men det är en annan historia.

Vad jag vill minnas från förlossningen:
- Barnmorskorna och läkarens peppande ord i slutskedet: "Lite till Jenny! Sluta inte nu! Lite till" . Utan de orden skulle allt ha tagit längre, de fick mig verkligen att göra mer än jag egentligen vågade.

- när barnmorskorna och läkaren skojade att de höll andan varje gång jag krystade. De tackade mig när jag var klar så de fick andas igen de också.

- Den enorma kvinnokraft som fanns i förlossningssalen. Jag minns att jag tänkte att här är nog karlar överflödiga.

- När de fick en att tro att man nog var extra duktig och höjde ens kamp till skyarna. "Oj vad du kämpade bra" Jag kände mig oerhört stark efteråt.